Atlantöversegling 2019 – Loggbok

Under maj fick jag chansen att följa med på en segling från Bermuda till Portugal med Swan 66:an Salpare. Martin och jag fick skjuta våra planera på att segla Sea Pilot 2 Star till nästa år och bokade istället biljetter och köpte solskydd. Här är min loggbok från resan tillsammans med ett urval av bilder.

Foto: Thomas Bindzau. Martin Björklund, Jeremy Cohen, Eric Frantz , Tommy Comstedt.

9 maj

Lägger huvudet på kudden klockan 00:30 den 10 maj, efter den bokstavligt talat längsta dagen i mitt liv. Eftersom jag gick upp vid 05-tiden den 9 maj svensk tid, har jag nu varit uppe i ca 26 timmar – samma dag!

Resan gick förvånansvärt bra, trots farhågor om stora problem med immigrations, eftersom vi inte har någon returbiljett. Vårt största problem visade sig dock vara att ingen av oss hade en penna med för att kunna fylla i blanketterna ombord innan landning på Bermuda. Vi lyckades låna en penna av mannen i sätet framför mig, men naturligtvis fanns det både pennor och tid att fylla i när vi väntade i kön.

Vi flög via Manchester och New York. Transitdelen i Manchester var odramatisk, förutom att säkerhetskontrollen var betydligt mer rigorös än på Arlanda, och Martin blev utvald för kroppsvisitation. Tydligen litar de inte på sina svenska kolleger.

På JFK blev det en dryg timmes väntan i en lång köfålla för att komma in i det land som vi bara skulle vistas i i 6 timmar. Själva kontrollen gick emellertid smidigt, och det behövdes varken utskriven ESTA eller intyg från skepparen. Efter vidare transport till rätt terminal och ytterligare en säkerhetskontroll fördrev vi väntetiden med att äta lunch-middag eller vad en måltid kan kallas när kroppen tror att klockan är 21 men urtavlan visar 15.

Vårt sista hinder var immigrations på Bermuda, där vi blev inkallade på ett kontor och förhörda om hur vi tänkte ta oss från ön. Naturligtvis tog de ut en avgift på $35 per person av oklar anledning. Pengarna skulle betalas tillbaka av skepparen, sa damen bakom skrivbordet. Ingen av oss förstod riktigt syftet med detta, men det fanns naturligtvis en bankomat runt hörnet – det gick bara att betala cash med jämna pengar – men vi behövde ju ändå pengar till taxi, så det kändes hanterbart.

När vi, efter att ha väntat en stund i den ljumma kvällen, väl fick tag i en taxi gick den sista biten av resan snabbt, och vi möttes vid midnatt lokal tid av vår trevliga värdinna Jayne, som visade oss våra rum. Efter en snabb dusch var det äntligen dags att sova. Öronpropparna kom till användning, eftersom ett ljud som lät som gnisslande bryggor, men gissningsvis var någon typ av fågel, lät högt in genom de öppna fönstren.

Till slut fick vi stämpeln för att få komma igenom immigrations.

10 maj

Vaknar pigg om än inte helt utvilad ca klockan 6 lokal tid. Tidsskillnaden till Bermuda är 5 timmar, så hemma börjar det bli lunchdags. Inte undra på att det börjar kurra i magen. Ute är det stilla, så när som på en fågel som kvittrar oavbrutet – gissar på något trastliknande.

Jayne skulle tidigt till jobbet, men hon skulle ställa fram frukost och jag hör att Martin vaknat, så nu är det nog dags att äta frukost och se lite av ön innan vi ger oss iväg på det stora äventyret!

Efter en frukost bestående av kokt ägg och scones tar vi en promenad till naturreservatet () och njuter av den storslagna naturen och att se ut över det hav som vi snart ska segla över. Vi försöker även hitta några geocachar, men lyckas inte någonstans. Något bad blir det inte trots att sandstränderna är lika vackra och tomma som i resebroschyrerna. Det är lite svalt fortfarande – bara runt 20 grader – och vi är mer sugna på att se ön än på att ligga och sola.

Alltså blir det bussen in till St George’s. Vi fick hyra månadskort av Jayne, så buss kan vi åka så mycket vi vill idag. I staden, med sina färgglada tvåvåningshus och smala gator, förstärker vi frukosten som vi fick av Jayne med en kaffe och en glass. Det märks på priserna att det är mycket turister här. En bägare med två kulor och en liten cappuccino kostar strax över 10 dollar. I rättvisans namn ska dock sägas att en liten cappuccino här är större än en stor hemma och glasskulorna är också snäppet större än vad vi är vana vid.

När vi ändå var i hamnen passade vi på att leta upp tullhuset där vår båt ska klarera in imorgon, samt titta på båtarna som kommit in, och som hade ARC Europe-flaggor i masten. ARC kommer att segla samma väg som vi, men startar först den 15 maj. Kul att se sådant som jag hittills bara läst om i seglartidningar. Dock är alla båtarna ganska små – runt 40-50 fot – jämfört med den vi ska segla.

Vi fortsatte vår vandring runt öns östra sida och besökte två fort och beskådade bygget av en stor hotellanläggning, något som ön i övrigt verkar förskonad relativt förskonad från. Där hittade vi även en restaurang där vi åt vår lunch med utsikt över havet och reggaemusik i öronen. Även om jag fortfarande inte riktigt fattat det så är vi nog i Karibien.

Vi hann med ytterligare en kaffe innan vi gav oss av hemåt. Kanske inte så mycket för kaffet som för caféets gratis wi-fi. Det gäller att passa på innan vi blir off-grid.

Efter bussresa hem och lite vila, tog vi en tur med kajaken som ingår i boendet.  Huset ligger alldeles vid en liten lagun så ett varv runt den blev en lagom tur. Det blev inget bad denna gång heller, eftersom stränderna, bestående av förstenad korall och bevuxna av taggiga buskar inte inbjöd till landstigning. Dessutom vet man ju aldrig om det är privat mark. Ingen allemansrätt här inte.

Jayne rekommenderade restaurangen The Warf om man ville ha god mat men inte alltför mycket stoj, så det blev en busstur in till St George’s igen. Restaurangen låg alldeles vid kajen, så vi avnjöt vår middag bestående av tonfisk respektive grillad wahoo och pilgrimsmusslor med utsikt över alla båtar som låg på svaj. När solen började gå ner och alla ankarlanternor tändes en efter en, kände vi att hjärnan fortfarande tyckte att klockan passerat midnatt, viket passade bra med sista bussen hem, som gick 8:45 pm.

Ett av alla fort vi besökte på våra vandringar på ön. Här fanns även en geo-cache!

11 maj

Äntligen ombord! Skulle precis lägg mig när vi fick besök. 100 fots kappseglaren Scallywag kom in och la sig utanpå oss. Då var vi inte störst längre…

Dagen började lugnt, men en kort promenad och kaffe på altanen i väntan på kontakt från Salpare, vårt hem för den kommande veckan. Vid 11-tiden fick vi kontakt. De skulle vara framme vid 13-tiden. Vi fick lift in till staden av vår trevliga värdinna, och kunde se den enorma båten med svart kolfibermast närma sig hamnen. Inklareringen gick relativt smärtfritt, och efter lite väntan kunde vi tanka. En knapp kubikmeter gick ner i tankarna – de hade stöttat en del med motor på vägen från Puerto Rico.

Därefter följde information om båten, en kompletteringstur till affären samt middag på samma ställe som igår. Mycket trevligt, och lika bra mat som igår.

Klockan är strax efter 23, men datorn visar 04:14 och jag är inte helt anpassad än, så det får bli läggdags nu. Upp 06:20 imorgon. God natt!

Middag med av- och pågående besättning på The Warf.

12 maj

Avresedagen! Jag hade svårt att sova, men det berodde nog mest på en kraftig huvudvärk. Om den i sin tur beror på jetlag, vätskebrist eller en begynnande förkylning är svårt att säga. Hoppas det ger med sig.

Vi gick upp strax efter 6 för att göra frukost. Ägg, mackor och Kalles kaviar. Jeremy, en trevlig amerikansk kille, provade kaviar för första gången. Han sa inte att det smakade illa, men tog inte heller om. Den övriga besättningen består av skepparen Nicke, Eric, som var med på seglingen från Puerto Rico, Martin och jag. I skrivande stund har vi precis påbörjat vårt vaktschema. Vi kör en timmes vakt, en timme stand-by och tre timmars sömn på natten, tre plus tre plus nio på dagen. Det betyder att man har ensam vakt, men i normalfallet handlar det mest om att hålla koll. Styr gör autopiloten bättre än de flesta.

Avresan gick bra, efter frukost, kompletteringshandling och utklarering var det bara att ge sig av. Bermuda Radio var lite orolig att vi skulle ställa till det för ett kryssningsfartyg på ingång. De vet inte om att vi samsas med Finlandsbåtar hemma i vår trånga skärgård. När vi passerade varandra hade vi flera sjömils avstånd till varandra.

Runt lunch satte vi segel och slörade iväg i 7-8 knop i strålande sol. Segling kan inte bli mycket bättre än så här. God mat, trevligt sällskap, och jag fick se mitt livs första flygfisk!

Men nu är det dags att gå på mitt pass!

Bermuda försvinner snabbt vid horisonten i det blå havet.

13 maj

Jag var redan tvungen att kolla upp vilken dag det är, efter bara ett dygn till sjöss.

Natten var lugn. Det enda vi behövde ha koll på var att vinden inte vred för långt akteröver för att få gipprisk. Månen var uppe under nästan hela min vakna tid, så direkt mörkt blev det aldrig. Och när väl solen gick ner lyste stjärnorna och vi såg vintergatan breda ut sig, något som faktiskt också gav lite ljus.

I morse gick jag på mitt pass klockan 9. Vi har hållit ca 8 knop i genomsnitt, vilket egentligen är för långsamt. Alltså behövde vi sätta spinnaker, eller snarare gennaker. Sättningen gick bra, men när vi började rulla in den för att se att det funkade gick rullinan av. Enda sättet att få ner den var genom att kapa fästet vid halshornet och ta in den på gammaldags vis. Det gick som tur var bra, men man inser vilka krafter som finns i så stora segel. Linjett 35 är nog inte så dum i alla fall, om jag nu någonsin skulle ha tyckt det.

Nu är vi tillbaka på genua, och vi är nog alla lite medtagna. En dusch och lite godisbilar gjorde dock susen, och på den goda sidan är att adrenalinet som kom av spinnakerstrulet tog bort min envisa huvudvärk.

Dagens höjdpunkter är, förutom den fantastiska seglingen, skådandet av ett antal portugisiska örlogsmän, en brunaktig måsfågel med vita fläckar på vingarna samt några flygfiskar. En landade på däck, men jag hann aldrig se den innan den slängdes överbord. Kul att se saker i verkligheten som jag bara läst om tidigare. Men var är delfinerna?

Nåja, fel att klaga. Så här långt är det ungefär som jag förväntat mig. Faktiskt nästan mindre skillnad mot vanlig segling, förutom att allt är större, både båten och havet.

Måste säga att Nicke är en riktigt bra skeppare. Han har bra koll och hanterar både sina egna och andras eventuella misstag på ett ödmjukt och pedagogiskt sätt. Han är noggrann och verkar veta hur han ska hantera alla tekniska prylar ombord. Så här långt har kylen haft lite problem och generatorn stänger av sig ibland, men vi har ju en rejäl motor också, som laddar och dessutom gör att vi kommer fortare fram.

Nu vila, så att jag orkar nattens pass.

Man får lätt illusionen av att jag styr, men det gör autopiloten så mycket bättre.

14 maj

Vaknar till en molnig morgon. Jag har blivit bortskämd med sol sedan vi landade på Bermuda, så det känns lite ovant, men å andra sidan skönt. Det är ju inte så att det är kallt i luften. Short och T-shirt funkar fint. På natten är det lite svalare, bara runt 20 grader och ganska fuktigt, så något långärmat och någorlunda vindtätt är bra.

Natten var lugn, även om vi fick lite mer vind vid tretiden. Vinden toppade på ca 22 knop (11 m/s) och fartrekordet sattes på 14,6 knop. Snittet var dock närmare 10-11. Vi fick besök av en flygfisk som landade i sittbrunnen. Såg ut ungefär som en strömming men med betydligt längre fenor och stora ögon. Det blir dock ingen middag av den, utan den fick åka tillbaka i havet.

Vi såg även lanternor från två olika segelbåtar, varav den ena var bara några få sjömil bort. Trots det såg vi den varken på AIS eller radar, vilket var lite märkligt.

Vi har fortfarande slör och även om vågorna blir upp till två meter är det fortfarande relativt bekvämt att röra sig ombord och även laga mat. Hittills har vi avnjutit pastasallad och chicken tikka masala. Köket är bra att arbeta i. Lagom brett för att hålla emot när det lutar och naturligtvis alla bekvämligheter man är van vid, inklusive köksfläkt. Som tur var inte induktionshäll som på HR57:an vi såg på mässan, utan vanlig hederlig gasol.

Vaktschemat med entimmesvakt på natten och tretimmars på dagen verkar fungera bra för cruising, även om passen igår inte blev riktigt som planerat då alla behövdes till spinnakerseglingen. Så nu är det dags för mig att gå på mitt tretimmarspass, följt av tre timmar standby.

Dags för vila igen innan jag går på vid 23 ikväll. Ett lugnt pass med lite stöttning av motorn när vinden var lite klen. På mitt standbypass provade jag på att fiska lite – en av de drömmar jag haft om Atlantsegling. Ingen fiskelycka dock, vilket kanske var lika bra. Jag vet inte hur vi hade hanterat en sprattlande mahi-mahi i sittbrunnen.

En nackdel med våra vaktpass är att man fortfarande måste hålla koll på klockan. Det hade varit skönt att bara låta dagarna gå i sin egen tid. Å andra sidan är man ledig med gott samvete när det är frivakt.

Till lunch idag avnjöt vi köttbullar i tomatsås med makaroner. Som all mat till sjöss så smakade den gott. Kosthållningen har överlag varit bra, framförallt Martin och jag håller någorlunda på tiderna och eftersom ingen ännu blivit sjösjuk äter alla med god aptit.

Jag trodde jag kanske skulle tröttna på utsikten att bara se hav åt alla håll, men än så länge är det bara rogivande.

Senaste väderprognosen pratar om ökande vind framåt natten, så jag ska nog passa på att sova lite innan vakten. Någon programmering lär det inte bli idag heller, och tyvärr ingen 7-minutersträning. Får jobba lite på disciplinen där.

En av de flygfiskar som hade oturen att landa på däck utan att någon såg det och kunde hjälpa överbord.

15 maj

Från igår kväll har vi fått mer vind. Upp till 30 knop som mest men stadigt runt 26-27 i snart ett dygn nu. I samband med att vinden ökade tog vi in ett rev och har nu även inrullad genua till ca ¼. Vi går på en ganska brant slör, och emellanåt skär båten upp till halvvind. Tack vare den fantastiska autopiloten går det fint att komma tillbaka på kurs så småningom. Jag provade att handstyra ett tag och det är riktigt tungt.

På mitt pass idag såg vi ett stim med delfiner som passerade strax framför oss! De lekte inte runt fören som det skrivs om – kanske gick vi för fort för dem 😊

Jag lyckades komma ihåg att skicka ett namnsdagsgrattis till Tilda idag. Hoppas att det kom fram. Trots att vi skriver loggbok varannan timme och vi har ett vaktschema som man behöver hålla koll på så flyter dagarna ihop. Vi har nu passerat 1/3 av resan till Azorerna med ca 1100 sjömil kvar av 1800. Sen är det 800 kvar till Portugal, men det tar vi då.

Det är verkligen kluvna känslor att vara borta så här länge. Samtidigt som det är otroligt häftigt att vara med om, så känns det jobbigt att vara borta från familjen. Men jag intalar mig att livet går sin gilla gång hemma, och då brukar tiden gå fort. Jag saknar också att vara borta i maj, den finaste månaden på året. Tur att våren var snabb i år, så att jag hann känna doften av hägg och se vitsipporna blomma i skogsbackarna.

Vinden ska avta framåt kvällen, så nattens pass blir nog lite lugnare än det var i natt. Även om det är en bra bit kvar till hårt väder, är det ändå mentalt påfrestande med mycket vind och vågor. Nere i båten är det emellertid påfallande lugnt. Visst knakar det i durkarna här och var och det lutar och gungar en del, men det är inga problem att sitta vid datorn en stund eller för den delen laga mat. Igår blev det tyvärr ingen middag, eftersom jag gick och la mig efter mitt pass och ingen annan verkade ha varit sugen på att laga något. Idag vankas det stroganoff eller något åt det hållet. Jag har bett att bli väckt så att jag kan äta. Magen blir gladare då än av att bara äta mackor och snacks.

Nästan varje dag fick vi besök av dessa fantastiska djur.

16 maj

Precis vaknat från vila efter nattens pass. Vi har haft en stadig vind på ca 24 knop under hela natten, vilket känns helt ok. Inte mycket utöver det vanliga, förutom att vi mötte ett fartyg som kom så pass nära att jag kände att jag ville väja undan. Visserligen passerade vi varandra på ca 2,5 sjömils avstånd, men här ute känns det väldigt nära. Inte som när man kan vinka till passagerarna på Finlandsbåtarna precis. Till skillnad från dem har lastfartygen inte heller mer belysningen än de nödvändiga lanternorna. Kanske sov hela besättningen. Man kan i alla fall hoppas att de har AIS-larm, så att de visste att vi var där.

En lärdom av detta är att de inte syntes på radarn förrän de var mindre än 10 sjömil bort. Radarn har en räckvidd på 36 M, så jag tycker vi borde sett dem tidigare. Kanske vågorna gör att även fartyg filtreras bort? Med tanke på att skeppet var nästan 300 meter långt, kan man tänka sig hur svårt det då är att se ett segelfartyg av glasfiber med en liten radarreflektor som motsvarar ett par kvadratmeter.

Det blir naturligtvis väldigt upphackad sömn när man går enligt vaktschema. Det gäller att sova när man får, något som inte är min starka sida.  Ju tröttare jag är desto lättare blir det att somna, även om kojen är fuktig, det gungar och låter från vågor och knak i skrovet. Drömmarna blir därefter, någonstans mellan dröm och verklighet, där man kastas mellan verkligheten och möten med andra tider och platser. Jag ska inte ge mig på att återberätta någon dröm – det blir sällan intressant för andra än den som drömt – men onekligen kan man vakna aningen förvirrad ibland.

Martin frågade mig i morse om seglingen uppfyller mina förväntningar. Till stor del ja, men inte på alla plan. Mest hade jag någon illusion om att det skulle vara med ”ledig tid”, när man inte har vakt, sover eller äter, i synnerhet eftersom vi bara är en åt gången på vakt, om än med en stand-by. Raknar man ihop det blir det dock 5 timmar vakt och 5 timmar stand-by varje dygn. Räknar man in tid för att klä på och av sig kan man lägga på två timmar till. Då återstår visserligen halva dygnet, men eftersom sömnen inte är av högsta kvalitet försöker vi i alla fall ligga i kojen när det går. Jag lyckas i alla fall få lite tid över till loggboksskrivande.

En annan sak som skiljer sig från de flesta seglingar jag läst om är att jag inte varit någon större del av planeringen. Ofta handlar det om att förbereda båten, skaffa sjökort och planera rutter och mål. Även om vi naturligtvis i någon mån var delaktiga så känns det lite ”för enkelt” att bara komma och mönstra på med sin sjösäck och segla iväg. Inte så att det förtar hela upplevelsen, men det gör att det känns lite mindre verkligt.

Vi har strax kommit halvvägs på seglingen till Azorerna, så 900 av 1800 sjömil är avklarade efter fyra dygn till sjöss. Totalt är det en tredjedel, eftersom vi siktar på Portugal som slutdestination. Hade vi seglat på en ”vanlig båt”, d.v.s. något i 40-50-fotsklassen som inte stöttar med motor när vi går för långsamt, hade vi behövt lägga på ett par dagar, speciellt med tanke på att vi med största sannolikhet hamnar i ett stiljebälte de sista dagarna.

Om jag skulle vilja vara framme nu om jag kunde välja? Både ja och nej. Jag saknar att inte kunna träffa eller prata med min familj och börjar bli lite less på den klibbiga fukten av saltvattnet, men samtidigt börjar det infinna sig en rytm ombord som är rogivande, och det är nog bra att jobba på min digitala detox. Dessutom är det kul att skriva loggbok, något som jag aldrig skulle ta mig tid till i vanliga fall.

Vakterna ger många tillfällen till intressanta samtal. Ibland i shorts, ibland i seglarställ. Ibland både och.

17 maj

Norges nationaldag är inget vi firar ombord. Däremot firade vi igår att vi kommit halvvägs till Azorerna, på min vakt dessutom. Jeremy har fotobevis! Dagen till ära slog vi till och åt lagad mat till middag. Jag gjorde en improviserad fiskgryta på mahi-mahi, en fisk som påminner mycket om tonfisk. Avnjöts tillsammans med en kall öl i sittbrunnen. Jag hade bara shorts och t-shirt, men det var lite svalt. Det märks tydligt att vi kommer till kallare trakter. Vattentemperaturen har gått från 22 grader till 17, så även om vi skulle ha tid och väder att stanna och bada, hade det nog inte blivit något dopp. Visserligen varmare än de sex grader vi hade på Nåttarö när vi seglade ner Shere Khan förra helgen.

Apropå det så känner jag mer och mer att 35 fot är en lagom båt. Visst är det bekvämt här ombord, men det finns en trygghet i att man kan hantera winschar, hålla emot bommen och annat med handkraft. För att inte tala om att slippa hålla reda på generator, water maker, hydraulik och andra tekniska prylar som man lätt blir beroende av ombord. Slutligen, något som inte är ett problem här ombord, möjligheten att komma in i de fina naturhamnarna i skärgården och Dragets kanal. Vi har helt enkelt en perfekt båt!

Den idealiska vinden, runt 20 knop strax akter om tvärs håller i sig och i de mest optimistiska prognoserna kommer vi till Horta på Azorerna på måndag morgon. Då skulle vi hinna klarera in, tanka och gå en promenad och äta innan det är dags att ge sig av. Om vinden tar slut blir det nog bara tankning innan vi fortsätter. Å andra sidan har jag då ett mål kvar – att segla till Azorerna med egen båt. Nåja, ingen brådska med det, ingen plats jag varit på hittills slår Spegelkobb i Norrpada och öarna i Stora Nassa.

Nu är klockan 11, och det är dags för vakten att skriva loggbok, vilket vi gör varje udda hel timme. Det är en hel radda uppgifter som ska in om position, väder, batterispänning m.m. Det kändes lite överflödigt i början, men det är en trevlig rutin och det är bra att hålla koll på vad som händer. Själva seglingen i sig är annars inte direkt ansträngande. Autopiloten är en mer noggrann och uthållig rorsman än besättningen, vilket lämnar kvar utkik samt eventuell skotning och kursändring medelst knapptryckning åt oss övriga.

Annars går livet sin gilla gång ombord. Oftast är det lugnt, eftersom två är ute i sittbrunnen och resten oftast sover eller läser. Själv har jag nästan blivit av med huvudvärken, men ersatt den med nästäppa och tryck över bihålorna. Hoppas verkligen att det inte är en bihåleinflammation i antågande. Varken segling eller att flyga hem lär vara någon hit i det tillståndet.

Just nu sitter jag i salongen och ser mig omkring. Noterar i förbigående att det faktiskt finns både diskmaskin och tvättmaskin ombord. Miele såklart. Men, vad hade jag väntat mig? Men om båten ska fungera som bostad är det ju inte helt fel. Kanske kan man använda tvättmaskinen som torktumlare? Hade varit trevligt att få lite fler torra kläder. Lite slöseri dock, eftersom det blir fuktigt på en gång.

Inatt siktade vi en annan segelbåt, troligtvis en Bavaria 44 som avgick från Puerto Rico dagen innan Salpare med kurs direkt mot Europa. Det som var lite märkligt var att de förde lanternor som att de gick för motor. Med tanke på den perfekta vindriktningen känns det som ett mindre bra val, speciellt då bränslet inte räcker hela vägen. Kanske hade de bara valt fel lanternor. Oavsett så gjorde de ”bara” 8,5 knop, så de försvann i fjärran efter några timmar.

Jag funderar på om jag ska äta något, men är inte direkt hungrig. Jag åt ju en ordentlig frukost bestående av rostat bröd (jovisst finns en brödrost på 230V!) och ett ägg, men från klockan 13 är min vakt, och då är det krångligare att äta. Kanske värma lite rester från tidigare måltider. Såg just att lite av brödet vi köpte innan vi åkte har möglat. Jag ska se till att slänga det överbord innan någon råkar bre en macka av det under natten.

Undrar hur de har det hemma. Emellanåt drabbas jag av både familjelängtan och dåligt samvete att jag inte är där. Igår hade Tilda scouter och idag har Albin innebandy. Enligt kalendern åtminstone. I själva verket har jag ingen aning om de är friska eller sjuka eller vad som hänt i övrigt. Jag hoppas att alla mår bra.

Det är sällan mörkt, eftersom vi har turen att fullmånen går upp strax efter solnedgången, åtminstone första delen av seglingen.

18 maj

Vårt lite speciella vaktschema gör att passen förskjuts en timme varje dygn, något som tillsammans med att vi färdas österut gör att de entimmespass som i början var på natten nu går mellan 02 och 11, så mitt senaste nattpass var i fullt solljus. Idag lyxade vi till frukosten ordentligt. När jag var stand-by lagade jag äggröra och stekte bacon. Tillsammans med te, rostat bröd och juice och en fantastisk solig slörmorgon slår det vilken hotellfrukost som helst. Efteråt slog jag på stort och tog en dusch, så nu när det är frivakt är jag inte alls trött. Ska nog snarare sätta mig och läsa en stund.

När jag tidigare skrev att vi var halvvägs, så gällde det sträckan Bermuda – Azorerna. Därefter väntar ytterligare en liten tur till Lissabon på en sådär 900 sjömil. Det betyder att seglingsmässigt totalt är vi halvvägs ungefär nu, med 450 sjömil kvar till Horta på Azorerna. Förhoppningen är fortfarande att hinna vara iland i några timmar innan vi fortsätter seglingen. Med den fart vi håller nu bör det inte vara några problem.

Igår såg vi delfiner på riktigt. Alltså sådana där lekfulla som hoppade runt båten. Med osedvanlig tur hade jag redan kameran uppe, och lyckades filma en del. Vi får se om de syns på filmen sen. Otroligt smidiga och snabba djur. Trots att de är så stora rör de sig snabbt och svänger i vattnet som om de varit småfisk. Hoppas vi ser några fler under vägen.

Annars är djurlivet inte så spännande. Portugisiska örlogsmän seglar förbi som små blå såpbubblesegel med några minuters mellanrum och en och annan sjöfågel svävar förbi emellanåt.

Om två dygn är vi iland! Jag kan inte påstå att jag ser fram emot det på samma sätt som korven, ölen och duschen hägrar efter ett kallt och blött ÅFOR. Vi har det ju ändå bra ombord. Det jag ser fram emot är att kunna ringa hem och få prata med familjen. Så här länge har jag inte varit borta sedan barnen föddes och definitivt inte utan att kunna ringa eller skicka meddelanden. Säkert en bra erfarenhet, men just nu känns det lite jobbigt.

Det är tur (och naturligtvis en del skicklighet bakom från Nickes sida) att vi har en så trevlig besättning. Alla gör verkligen sitt bästa och är positiva. Det gör livet ombord så mycket enklare och vi turas om att laga mat utan att det behövs något slags schema. Jag tänkte för övrigt försöka mig på en till fiskgryta, denna gång med kokosmjölk och lime- och vitlökssmaksatt tomatsås. Borde funka tycker jag. Igår gjorde Eric en riktigt god köttfärssås med bacon och vin i. Den avnjöt vi strax innan solnedgången i sittbrunnen tillsammans med ett litet glas Rioja.

I normala fall är jag väldigt noga med att inte kombinera alkohol och segling, men utan något annat fartyg i sikte inom 10 timmars segling känns risken att krocka inte direkt överhängande. Dessutom lär vi alla med marginal ha klarat även Sveriges promillegränser.

Efter gårdagskvällens middag fick jag flera timmars sammanhängande sömn, ända fram till strax innan 02, så nu känner jag mig faktiskt riktigt utvilad. Kan inte riktigt bestämma mig för om jag ska försöka sova lite mer eller läsa. Tror det blir en stunds läsning faktiskt.

Just ja, läsa var det. Det gäller att snabba på. Om några timmar är det dags för vakt igen.

Jag hinner skriva lite mer innan det är dags att laga middag. Under min vakt kom återigen ett stim delfiner och lekte omkring båten. Kul att få lite sällskap emellanåt.

Vinden har friskat en aning och ligger runt 23 knop. Ingen fara mer än att det lutar någon grad extra och vi får rulla in genuan en bit. Vindökningen stämmer för övrigt bra med väderprognoserna som Nicke laddat ner från nätet. Jag är ju ändå stand-by så jag ska kolla med Martin om han behöver hjälp att minska segelytan ytterligare.

Jeremy på vaktpass i soluppgången. Fortfarande slör för styrbords halsar.

19 maj

Skepparens födelsedag, tillika sista dagen till sjöss innan vi når Azorerna. Nu under 200 sjömil kvar till Horta. Jag känner inte direkt att jag saknat internet och sociala media, men det ska bli härligt att få kommunicera med familj, släkt och vänner igen.

Natten var lugn. Strax innan soluppgången satt jag och tänkte att det här inte skiljer sig direkt från en morgon på Östersjön en fin sommarmorgon. Strax därefter kom några delfiner och hoppade i kölvattnet. Under natten hade även två bläckfiskar letat sig upp på däck. Så lite skiljer det sig allt åt.

Det ser ut att bli ytterligare en solig dag med rätt vindar. Just nu stöttar vi med motorn, men det är mest för att ladda batterierna. Just nu sitter jag under sprayhooden och skriver. Alla är vakna och vid lunch ska vi fira Nicke med champagne. Tur att jag även har med en liten present hemifrån Sverige.

Dagarna blir mer och mer lika, och nu känns det som att vi upplevt vad vi kan med dessa vindar. Vi har varken haft stiltje eller hårt väder, så hur det känns här ute vet jag inte, men känner inget större behov av att ta reda på heller. Just nu vill alla fram.

Det blir förhoppningsvis ett stopp på några timmar i land, så att vi hinner både handla och se oss omkring. Att ta en promenad vore verkligen skönt. Även om det är en stor båt blir det inte längre än några meter åt gången. Min fysträning har gått sådär. Lyckades få till två 7-minuters i förrgår, så kanske det blir några i eftermiddag också.

Jag har hunnit lägga några timmar på att skriva på dokumentationen till Shere Khan också. Allt ska vara klart till den sista maj, så det är lite pyssel kvar. Som tur var fick jag en kopia av Birgittas dokument, så jag kan förhoppningsvis kopiera en hel del. Jag behöver även fixa en del saker med båten, bland annat montera en ny VHF-antenn i masttoppen. Det blir spännande, jag har nog aldrig varit högst upp. Förra året behövde windexen skruvas åt, men det ordnade Tilda och Albin. Borra och skruva för antennfäste behöver jag dock göra själv. Hoppas det blir bra väder i Kristi Him.

Grattis på födelsedagen, Nicke!

20 maj

Land i sikte!

Visst var det trevligt att komma iland. Men mest uppskattade vi nog att få täckning till mobilen. Eftersom Azorerna tillhör Portugal gick det att prata och surfa som vanligt. Tyvärr fick min skruttiga telefon för sig att stänga av sig innan jag hann säga god natt till barnen.

När vi slutligen kom iland, efter att ha väntat i en dryg timme på en ledig plats, ordnade Nicke med inklareringen. Det gick bra, och vi fick löfte att ligga kvar vid bryggan fram till kvällen.

Vi var alla ganska hungriga och begav oss iväg till Peter’s Sport Café, som är fylld av flaggor och vimplar från massor av långseglare som passerat under åren. Lokalen var också full av seglare och diverse språk talades runt borden.

Vi hade först tänkt att bara ta en öl, men hungern fick avgöra, så vi åt en riktig lunch och njöt av fast mark under fötterna. Jag kan svära på att golvet lutade svagt åt babord, som båten gjort sedan vi lämnade Bermuda.

Vädret var ganska ostadigt. Precis när vi rundade ön för att gå in till hamnen ökade vinden kraftigt. Vi var lite osäkra på om det var vädret som förändrades eller om det uppstod kastvindar runt den lilla halvön söder om hamnen. Hursomhelst möttes vi av vind och en del skurar. Under dagen klarnade det upp, så efter lunchen tog Eric, Martin och jag en promenad upp på en närbelägen kulle för att röra lite på oss och även se lite av den lokala naturen. Utflykten avslutades med ett besök på stormarknaden, där vi kompletteringshandlade några kassar mat. Hyllan med juice hittade vi aldrig, däremot en hel länga med olika yoghurtvarianter.

Tillbaka ombord tänkte vi gå och äta en bit, men nu hade hamnen bytt personal och den nye hamnkaptenen var inte alls lika tillmötesgående. Helt plötsligt kunde han inte alls lova att vi skulle få ligga kvar utan att bli fast över natten av båtar som la sig utanpå oss.

Det hela slutade med att vi beslutade att avgå utan att äta middag, vilket inte kändes som någon större uppoffring eftersom lunchen blivit ganska sen.

Under dagen hade vinden ökat en del, och när vi lämnade hamnen i skymningen skummade det om vågorna. Vi bestämde oss för ett rev i storen. När vi skulle hissa storen gick den inte ända upp, och det tog ett tag att klura ut varför. En av lattorna hade av oklar anledning lossnat från travaren och linan till andra revet hade fastnat i lattan. Enda rimliga lösningen var att dra ur lattan.

Till slut fick vi upp seglet, och då hade vinden ökat ännu mer, så det blev svårt att hålla båten på kurs trots att vi slörade. Vinden var väldigt byig och tidvis uppe över 40 knop. Vi trodde att det skulle bli bättre i lä bakom den 2300 meter höga vulkanön Pico, men där blev det möjligen ännu värre. Lösningen blev att ta ner storseglet och segla på bara genuan. Då blev det hela mer hanterligt, och vi kunde sätta kurs mot Cascais i Portugal.

Hamnen i Horta är full av minnesbilder från besättningar som passerat.

21 maj

Dags för en dag med traditionell svensk sommar, d.v.s. småkallt och duggregn som ökade under dagen. Detsamma kunde tyvärr inte sägas om vinden, som mojnade i takt med att regnet slog hårdare och hårdare mot seglarställets huva. Dessutom vred vinden 40 grader så att vi fick nästan rakt akterlig vind. Med våra bokade hemresor på lördag i tankarna var det inte annat att göra än att rulla in och fortsätta för motor.

Något som fortsatte att rulla var båten. Gammal sjö från syd i kombination med segellös rigg gjorde det nästintill omöjligt att sova även med sjökoj eftersom man kastades än åt styrbord än åt babord. Sömnbristen tillsammans med det sjösjukepiller jag tagit kvällen innan gjorde det ovanligt svårt att hålla sig vaken under vakten. Kanske ingen större fara när man går för motor utan några fartyg inom 30 sjömils avstånd.

Jag kunde än en gång konstatera att mina Gill-byxor läcker i en söm där bak. På andra nattpasset satte jag på mig fleeceunderställsbyxor för att känna mindre av vätan och eftersom regnet har kylt luften ordentligt.

Nicke gjorde en mindre rolig upptäckt under dagen. Av någon anledning har storen en stor reva i akterliket ganska högt upp. Inget mer storsegel uppe alltså. Seglingmässigt hade vi nog inte satt det ändå, men det är trist med en ny båt med relativt nya segel.

När mitt pass slutat, slutade även regnet, och framemot kvällen kunde vi njuta av Erics pasta bolognese och en kall öl. Den på många sätt sämsta dagen hittills slutade trots allt riktigt bra. Återigen imponerad av skepparens lugna sätt att hantera motgångar och skador, trots att jag gissar att hans ordningssinne nog störs en hel del av besättningens misstag.

Bitvis tuffare och betydligt kallare väder väntar när vi lämnar Azorerna. Detta är ett av de få tillfällen jag faktiskt stod till rors.

22 maj

Gårdagens regn var som bortglömt när en ny dag randades med strålande sol. Visserligen fortfarande utan vind och relativt mycket sidosjö, men stämningen blir alltid bättre med sol. Eftersom vi inte seglade, passade vi på att laga seglet så att det i alla fall inte blir värre, inventera tampar, öva med utgångna nödbloss (med marginal utom synhåll för andra fartyg och med information på VHF:en). En nyttig övning som borde ingå i säkerhetsutbildning för alla.

När vi höll på med segelfix såg Nicke en val några båtlängder bort. Tyvärr hann jag mest se skummet, men möjligen anade jag något svart i vattenytan. Hur som helst: val: check!

Nu är klockan åtta på kvällen (Azorisk tidszon, så när vi kommer till fastlandet får vi lägga på en timme. Min nattvakt börjar om fyra timmar, så jag borde nog sova några timmar. Men det är inte helt fel att sitta i kvällsolen och se de stora, långsamma dyningarna rulla in under aktern. Vattnet här har en lite mörkare ton än på andra sidan Atlanten tycker jag. Nästan Shere Khan-blått…

Vi har ungefär 2,5 dygn kvar till hamnen, vilket gör att vi kommer in vid åtta på lördag morgon. Under morgondagen ska det börja blåsa från norr, vilket borde göra att vi kan rulla ut genuan och få lite extra skjuts av den. Det vore inte helt fel att ha lite mer marginal än nio timmar till planets avgång. Det kan ju trots allt hända oförutsedda saker på vägen.

Det är en lite annan känsla nu mot innan vi kom till Azorerna. Bristen på internet känns inte alls lika jobbig, när jag hört att de har det bra hemma och både jobbet och hemmet verkar klara sig bra utan mig. Å andra sidan känns den här delen verkligen som en transportsträcka, eftersom vi går för motor och dessutom har deadlines att passa. Det händer inte heller så mycket nytt. Emellanåt dyker det upp några delfiner och en och annan fågel. De portugisiska örlogsmännen verkar inte gilla det kallare vattnet här (ca 17 grader). I alla fall har vi inte sett dem efter Azorerna.

Nä, jag ska nog gå och sova lite trots allt. Vem vet, kanske ser jag något fartyg under vakten i natt.

Jeremy lär sig hur ett handbloss fungerar. Något alla borde få orova.

23 maj

Faktiskt så passerade ett fartyg bara 3 sjömil bredvid oss, samtidigt som månen gick upp och gjorde natten ljusare. I övrigt gick vakten mest ut på att försöka hålla sig vaken i två timmar. Jag roade mig ett tag med  att försöka få autopiloten att ligga så nära rhumb line (närmaste vägen mellan start och mål, ett rött streck på kartan) som möjligt.

Vi tuffade igenom natten utan missöden och jag sov riktigt bra fram till 11, när kroppen tyckte det var dags att vakna. Perfekt passning, då har jag en timme på mig att äta frukost och skriva loggbok. Jag börjar tröttna lite på rostat bröd, även om det är godare än orostat. Eftersom vi startade om vaktschemat efter Horta har inte Martin och jag entimmes morgonpass, så det går inte att synka frukostar längre. Att steka bacon bara för mig själv är jag för lat för.

Nu när verkligheten närmar sig har jag börjat fundera över vad som händer de närmaste veckorna. Baksidan med att vara borta i två veckor är att två veckor har gått även hemma, och det blir full fart in i ekorrhjulet igen, med jobb, innebandyträningar och inte minst att fixa till det sista på Shere Khan inför stundande Sea Agile-aktiviteter. Som tur är har jag låst några dagar efter hemkomst, så första seglingen är en seglingsutbildning 6-9 juni. Behöver bara klura ut hur jag får båten till Dalarö.

Jag hoppas också att mina nya seglarställ är klara, med tryck och allt. Lite fundersam eftersom jag inte fått något korr från tryckeriet, men det blir säkert bra.

Just ja, jag ska be Nicke skriva ut ett intyg på att jag gjort den här seglingen. Då har jag all praktik klar om jag ska försöka mig på en Yachtmaster Offshore-utbildning. Det hade varit svårt att få ihop 2500 sjömil, varav hälften i tidvattenområden, utan att göra någon typ av längre översegling.

Nu har det börjat blåsa lite mer, denna gång från norr eftersom vi passerar norr om ett högtryck som lagt sig att vila utanför Gibraltar. Som ju alla vet vrider vindarna medsols runt högtryck. Den typen av kunskaper är för övrigt mycket lättare att ta till sig när man seglar långt. Så länge man semestrar i Stockholms skärgård är det mest att acceptera från vilket håll det blåser och hur vinden vrider. Ute till havs är man dels mer utsatt, dels finns möjlighet att välja väg runt hög- eller lågtryck på ett annat sätt. Tack vare moderna verktyg som Predict Wind och Windy är det också möjligt att med hjälp av nedladdade s.k. gribfiler att spela upp grafiskt hur prognosen ser ut över tid och även få hjälp med ruttplanering. Helt självklart är det naturligtvis inte eftersom prognoserna baserar sig på olika modeller. Det gäller att välja den av de modeller som man tror mest på.

Närmare än så här vill man inte gärna se fartyg här ute.

24 maj

Nu börjar vi närma oss målet. Det känns skönt, av flera skäl. Framförallt vill jag förstås komma hem till familjen, men sedan Azorerna är fokus bara att komma fram. Avsaknad av fungerande storsegel gör att vi stöttar med motorn hela tiden trots att det blåser bra nu. Igår kväll började det blåsa från norr, så med genua och motor gör vi nästan 10 knop, vilket betyder att vi bör komma fram till Cascais runt 4-tiden inatt. Då har vi gott om tid att städa ur båten och hinna till flygplatsen.

När det började blåsa från norr började båten luta åt styrbord för första gången på seglingen. Det låter inte som någon större skillnad, men förutom att nespressobryggaren helt klart tyckte bättre om babordslut, är det mycket svårare för mig att sova. Jag har visserligen en sjökoj i form av ett tygstycke att spänna upp utanför britsen så att jag inte ramlar ut, men det är nästan omöjligt att hitta någon bra sovställning. Jag klurade i alla fall ut att om jag stänger dörren till hytten blir det inte lika fuktigt på natten. Man kan tycka att jag borde kommit på det tidigare…

Det börjar bygga lite sjö nu med snart ett dygn av vindar runt 20 knop, så när jag sitter här i förpiken och skriver blir det lite berg- och dalbana. Kroppen har hunnit vänja sig vid gungandet så jag verkar slippa ifrån sjösjuka som tur är.

Om en stund är det min tur att ta vakten, och jag håller just på att fundera på kläder. Seglarställ såklart, eftersom det blåser och stänker, men behövs underställ? Fleece? Jag ska ju ändå sitta där ute i tre timmar. Möjligen lite drygt, eftersom Nicke pratade om att förlänga vaktpassen. Riktigt varför vet jag inte, men det visar sig väl.

Nu när resan närmar sig slutet kan man ju fråga sig: Var det värt det? Kommer jag att göra det igen om chansen bjuds?

Jag tycker absolut att det varit värt det. Det är kul och trevligt ombord och jag har lärt mig en hel del. Jag känner inget behov av att göra om det, framförallt inte i maj när det är som vackrast hemma. Skulle möjligen vara åt andra hållet i november då. Men som sagt, det kommer inte att vara något jag tänker planera för. Jag skulle hellre se mer av Östersjön och kanske Norge om vi pratar långresor. Fast det är ju ändå bäst i Stockholms skärgård.

Sista dygnet med lite tuffare väder. Med inrullad fock gör vi 9-10 knop med lite stöttning av motorn.

25 maj

Äntligen på flyget hem!

Gårdagen, alltså sista seglingsdagen, var nog den tuffaste, inte bara för att det var så nära hem och vi var tvungna att motorsegla på grund av det trasiga storseglet, utan även då vinden ökat ordentligt och i byarna ofta kom över 33 knop. Att gå för halvvind med halvt inrullad genua och motorn stöttandes i den sjö som uppstod skapade en ordentlig Gröna Lund-känsla i magen. I början gick det bra, framförallt under vaktpassen ute i sittbrunnen men i min koj i fören kändes det som att studsa runt i en torktumlare.

I mitt övermod trodde jag att jag blivit immun mot sjösjuka efter nästan två veckor på havet och gav mig in på att koka pasta till middag. Bad idea! Eftersom det mesta flyttade på sig vågade jag inte lämna pastakastrullen obevakad. Att stå i en halvtimme i pentryt var lite mer än min kropp tyckte var lämpligt. Åtminstone hade jag överlevnadsinstinkt nog att inte börja skiva och steka chorizo också.

När pastan var al dente skyndade jag mig att hälla av den – inte heller det enklaste att hälla av pasta i sjögången, men jag hade i alla fall seglarbyxor på för säkerhets skull – samt bege mig upp i sittbrunnen med en tallrik pasta med pesto. Det är fel att säga att jag var sugen på mat, men jag kände att jag behövde äta för att må bättre och orka med natten.

Jag blir inte ofta sjösjuk, men när det väl kommer är det svårt att bli av med. Jag lyckades behålla maten i magen och fick ett piller av Martin och försökte sen lägga mig i salongen att sova lite. Under tiden jag låg där kom fler och fler pinaler flygandes från lovart. Först kom ett sjökort seglandes i luften. Sedan lite kläder och böcker. Precis när jag hann tänka tanken att vi nog borde säkra nespressomaskinen, kom även den farande och landade med en krasch på durken. Som tur var verkar den ha klarat flygturen utan skador.

Jag ägnade några timmar i soffan ömsom frysande ömsom svettandes under en fleecefilt, i väntan på att tabletten skulle verka. Nu kanske ni tror att det är synd om mig som låg där och ömkade mig, men de som hade vakten hade tuffare förhållanden. Ute var sjön hög med vågor som sköljde över däcket i mörkret, samtidigt som de behövde hålla koll på fartyg från olika håll när vi passerade strax norr om trafiksepareringsområdet norr om Lissabon.

Framemot midnatt hade jag somnat och väcktes senare under natten av det glädjande beskedet att vi bara hade en timme kvar till Cascais. På med kläderna och upp på däck! Väl uppe möttes jag av det mindre roliga beskedet att hydrauliken strulade, så det gick inte att rulla in genuan på vanligt vis. Det fanns en manuell nödwinsch som vi inte lyckades få ordning på. Att gå in för segel i den grunda hamnen i mörker var inte ett alternativ. Hamnen närmade oss medan vi slog våra kloka men trötta huvuden ihop och klurade. Till slut kom vi fram till att det enda rimliga var att helt enkelt rulla genuan runt förstaget med hjälp av skotet. Det blåste fortfarande en hel del och även en 2/3 inrullad genua är ganska stor på en 66 fots båt. Ett skot som viftar och slår är inte heller att leka med.

Med tre personers styrka och vilja gick det till slut, och vi kunde gå för motor in i hamnen och lägga oss vid ankomstbryggan. Tack och lov en flytbrygga, så vi slapp fundera på tidvattnets läge. Solen höll precis på att gå upp och vi gratulerade varandra till att ha klarat en Atlantsegling tillsammans. Dags för två timmars sömn innan det var dags för båtstädning.

Det kändes ovant att sova i en båt som låg still utan porlande vatten utanför. Antagligen fanns en del adrenalin i blodet, för det tog nästan en av de två timmarna innan jag till slut somnade.

Eftersom båten kommer att ligga still i en knapp månad utan tillsyn krävdes en del fixande. Bland annat tömde vi kylar och frys på all mat. Det gjorde ont att behöva slänga så mycket mat, men det var inte så mycket att göra åt saken. Efter lärdomen från Horta, där vi behövt sopsortera vid slängning hade jag satt upp en sopsorteringskasse i pentryt. Det hade jag dock inte mycket för. Killarna i hamnen tyckte nog inte att sopsortering var lika viktigt, så här hamnade även den välsorterade återvinningen i samma tunna. Nåja, vi försökte i alla fall.

Vi gjorde även ett försök att få ordning på den manuella inrullningen av genuan. Medan jag städade pentryt försökte de andra klura ut hur den funkade. Lösningen var att trycka ner winschhandtaget extra långt ner för att winschen skulle få grepp om rullsystemet. Problemet nu var att de inte fick upp winschhandtaget. Det satt orubbligt fast i däcket, trots bändande med skruvmejslar och mängder av 5-56. Först när jag brukade väld på handtaget och bankade och bände, lyckades vi få loss det och kunde långsamt, långsamt rulla in med nödsystemet. Jag kan bara tänka mig att försöka rulla in hela genuan på det här sättet i hårt väder. Automatiska grejer är bra när de fungerar…

Tyvärr lyckades jag få en smäll av skotet när seglet fladdrade som ryckte av mina solglasögon och slängde ner dem i hamnbassängen. Typiskt att de klarat en hel Atlantsegling men åkte av i hamnen efteråt. Jag var dock rätt glad att jag inte fick skotet runt halsen. Det hade slutat betydligt värre.

När vi till slut var klara och hade duschat gick vi till närmaste restaurang där vi tog varsin Mojito och en ”Skippers steak”, en köttbit med ost och torkad skinka på som smakade godare än den såg ut, åtföljda av aningen soggiga pommes. Nu kunde vi äntligen skåla för en väl genomförd segling. Sen blev det bråttom att ta en bild på hela besättningen och sätta oss i en Uber och ge oss av till flygplatsen.

Jag är glad att jag skrivit den här loggboken och även att vi har så många bilder. I början av resan kändes det som att kastas från en stressad verklighet med Valborg, sjösättning och jobb till en drömvärld med varm luft, blått hav och där allt handlar om att segla, äta och sova och internet inte finns. Redan nu efter några timmar börjas det kännas ganska länge sen, och så fort jag kommer innanför dörren hemma är allt som vanligt igen. På gott och ont. Men mest gott.

Tack till Nicke som gjorde det här äventyret möjligt!

Tack till Martin för sällskap och gott samarbete hela vägen!

Tack Eric och Jeremy för bra samarbete och intressanta diskussioner under vakterna! (use google translate to read this log book)

Tack till familjen där hemma som dragit hela lasset när jag varit borta!

Förtöjning i Cascais i gryningsljuset.

Lite fler bilder från seglingen: